iamlondon

Igårkväll låg jag i min lilla ljusblåa bur och filosoferade när jag inte kunde sova då spanjoren i sängen bredvid snarkade nästan lika högt som Wille min bror brukar göra. Tankarna kring denna resa for omkring i mitt huvud, både hjärnan och hjärtat gick på högvarv. Det känns inte som någon ordinär resa direkt, inte en enda grisfest så långt ögat kan nå (förutom i rummet bredvid då kanske). Det är inte direkt någon typisk turistvandringsresa heller, det finns inga vulkaner, öknar eller palmer. Här finns bara nystrykta business män och kvinnor som vinkar in taxibilar eller bestämt går upp och ned längs gatorna. Högklackade skor hörs varje sekund smattra mot gatornas betong så högt att man tror att det nästan är krig på gång. Men jag gillar det och jag känner mer och mer att jag vill också gå där med min portfölj och kaffe i handen.

Så detta är inte någon ordinär resa, ingen resa utåt sett kanske men jag känner att det är som en resa inom mig. En resa för mig som person, en del av utvecklingen och kanske till och med evolutionen till människa. Detta är en chans för mig att utvecklas och som kan hjälpa mig att se mig själv med lite renare glasögon.

Jag åkte hit från början för att det är en kul grej och en chans att få uppleva ett nytt äventyr. Men allt efter att dagarna rullar förbi så växer en känsla i mig att detta kanske är min chans att växa upp och ta tag i mina problem. Att till exempel åka hit utan någon som helst budget kanske inte är det mest ansvarfulla jag gjort i mitt liv, men jag ångrar det inte. Jag är glad och tacksam att jag har fina föräldrar som ställer upp och lånar och det får mig också att bli ännu mer motiverad till att växa upp och ta mer ansvar för mig själv. Jag tror på att detta är något man inte kan lära sig i böcker, hur bra de en må vara, utan man måste uppleva det själv och det är guld värt.

Jag, jag och jag. Vilket tråkigt ord det är egentligen, jag är också glad att Sebastian gör detta. För Hans skull! Det är klart att vi båda möter motgångar och har hemlängtan, men i det långa loppet är det värt det. För jag vet att vi kommer få ut så mycket av London och vi kommer vara samma människor men med lite mer livserfarenhet bara. Det är okej att ha motgångar, det är okej att ha hemlängtan för det finns något fint i det med. Jag tror att vi båda skulle ångra oss om vi inte gjorde detta för oss själva och just nu är jag så exalterade över hela allt detta London. Det känns så bra och det känns i hela kroppen att jag är på rätt plats. Man måste våga chansa och ge sig helhjärtat in i det och om det finns något som i utmärker Sebastian så är det att han alltid ger sig helhjärtat in i allt och alla han tar sig för. Han är modig och denna upplevelse kommer ge honom mycket vare sig han kommer in på skolan eller ej.

Vi är unga, vi är kloka och vi kan göra vad vi vill så länge vi vågar satsa och kämpar på. Jag må ogilla mitt hostel men det lär mig uppskatta andra saker i livet mer då. Man kan lära sig av allt här i livet och jag tror verkligen på att var och en är sin egen lyckas smed.

Hahaha sorry för långt inlägg, ska korta ned dem i fortsättningen. Ville bara dela med mig av mina tankar.
Kraaamkalas Stina